Jag skojade lite med Uffe...

Det var anmälan till Axevallas lunchtrav på måndag den här tisdagseftermiddagen och då passade jag på att skoja lite med Ulf Stenströmer...

  • Inser att vi kommer att få ett riktigt bra montélopp här på Axevalla i samband med årets trippeltrav. Råkade av en händelse snubbla på detta när jag läste resultatet från påskdagens montélopp på Romme.



    Längt ner på resultatlistan stod nämligen följande:



    Svensk Travsports Montéserie rids som en serie med tolv lopp samt final på Axevalla 20 juli. Finalprop. 2140 volt. Tlg. 20 m. vid vunna 600.000 kr. Förstapris i finalen är 150.000 kr.

    ***



    Men totalt sett är jag alljämt oroad över montésportens framtid i Sverige.



    Jag menar, nu har den funnits så pass länge här i landet att den borde ha utvecklats mycket mer än vad den har gjort. Det håller inte längre att säga något i stil med "det tar tid att etablera något helt nytt" eller "vi får skynda långsamt".



    Det håller heller inte att säga typ: "montésporten blir bättre bara tränarna lär sig att anmäla fler och framförallt bättre hästar till de montélopp som finns".



    Nej, faktum är att tränarna inte kommer att anmäla fler och bättre hästar. Orsaken är sannolikt att det finns för få riktiga förtjänstmöjligheter inom montén och dessutom har vi, trots att sporten har funnits i Sverige så pass länge nu, alldeles för få stora profiler bland ryttarna.

    ***



    Svensk montésport kommer aldrig att bli som den franska, den som många av oss verkligen älskar att se i ATG Live under det fantastiska vintermeetinget på Vincennes.



    Vi kommer aldrig att få de pengarna att tävla om, vi kommer aldrig att få den klassen på hästarna och inte minst, vi kommer aldrig att få några tvåbenta supermegastjärnor som Eric Raffin, Mathieu Abrivard, Yoann Lebourgeois och Alexandre Abrivard för att nu nämna några.



    Men ändå, jag kan inte låta bli att slås av tanken: Inget ont om alla de hängivna och entusiastiska tjejer som håller igång montésporten här i Sverige, men för att den här disciplinen skall få sitt verkliga genombrott hos oss, så krävs det ett antal Eric Raffin och Mathieu Abrivard, alltså killar som väljer att tävla i båda disciplinerna och dessutom med framgång.



    Märkligt förrresten att det knappt finns en enda manlig montéjockey i Sverige 2013.

    ***



    Det är tur att man har aftonbladet.se.



    Jag menar, hur skulle man annars ha fått reda på det antagligen största scoopet i Sverige under Påskdagen, nämligen att Knutbypastorn Helge Fossmo, under en permission, hade varit synlig i en bowlinghall i Jönköping?



    Och hur skulle man annars ha fått reda på att nyss nämnde Fossmo under sin bowlingstund var klädd i svart t-shirt och mörka byxor och var i sällskap med en kvinna, som han - enligt ett vittne - höll om.



    Och sist men inte minst: Hur skulle man ha fått reda på att Helge slog blygsamma 79 respektive 94 poäng i de båda serier han spelade?



    Jag glömde en sak: Enligt aftonbladet.se berättar det ovan nämnda vittnet att Helge i alla fall slog ett par strikes.



    Som sagt, tack aftonbladet.se för att ni räddade Påskdagen för en stor del av svenska folket.

    ***



    Förr om åren var det alltid trav på annandagen här på Axevalla.



    En väldigt trevlig tradition med Påskägget (två försök och en final) som huvudnummer.



    Under några år genomfördes denna tävlingsdag i samarbete med ICA och jag vill minnas att åskådarantalet översteg 5 000 personer. I alla fall vid några tillfället.



    Men det var då det. Innan ATG Live-tiden då trav alltjämt var bäst (läs: unikt) på plats.



    Men tiden blev det svårare att locka både publik och aktiva till vårt påsktrav. Anledningen: Halmstad fick titeln som "huvudbana" denna dag och med ett antal storlopp på menyn lockade de till och med vår egen champion Åke Svanstedt att komma på besök.



    Våra egna tävlingar hamnade i helt i skuggan och det var ett förståndigt beslut av Benny Ternemar att istället välja att hålla Axevalla stängt under själva påskhelgen och istället lägga tävlingarna på tisdagskvällen, alltså första vardagen efter påsk.

    ***



    Nu på tisdag är vi framme vid just den tävlingskvällen och visst ser startlistorna spännande ut, inte minst lockar ju mötet mellan Braås Palema och Oracle i snabbloppet.



    För övrigt: Vi skall vara rädda om de tisdagskvällar vi har kvar på Axevalla. På något vis är det dessa som (bakom Trippeltravet förstås) är navet som får Axevallahjulet att alltjämt snurra på i en väldigt fin fart.

    ***



    Ibland är olyckan framme.



    Nej, jag tänkte inte på det faktum att bakrutan i min bil exploderade och gick i minst 10 000 delar när jag slog igen bagageluckan i onsdags (det är sånt man kan smårycka på axlarna åt), utan jag tänker på att en av de mest framgångsrika hästskötarna på Axevalla de senaste sju-åtta åren, danska Annette Steenberg (anställd hos Åke Svanstedt), bröt handen vid tävlingarna på Färjestad på långfredagen.



    Detta gjorde att stallets försteman, Glenn H Persson, brådstörtat fick gå ut med en "platsannons" på Facebook under påskhelgen:



    "Duktig personal sökes !! Vikarierande personal till tjejen som Noralf Brekken körde på bakifrån på Färjestad i fredags så att hon bröt handen, kan du eller vet du någon bra som kan komma o jobba runt 4veckor ?"



    Om platsen är tillsatt är i skrivande stund ej känt.

    ***



    Det går inte att låta bli att gilla slitstarka hästar, sådana där som pallar för att starta vecka efter vecka.



    En sådan är det åttaåriga stoet Gertrud Palema, ägd och tränad av Axevallaamatören Anders Ek.



    På tisdag gör hon sin tionde start under 2013 och det är samtidigt hennes 102:a totalt.




    Segerprocenten är väl inte så hög (endast en triumf), men den som säger något annat än att hon i alla fall är smånyttig och en perfekt amatörhäst, den ljuger.

    ***



    Slut för idag!




    Olof
  • Orsak till omstart: Speaker Olof Darius!

    Bloggaren har legat däckad av feber och förkylning ett litet tag, men är på benen igen...

    Jag har ingen aning varför jag helt plötsligt, när jag stod vid diskbänken denna söndagskväll, kom att tänka på följande gamla travepisod.

    Året var 1985. Banan var Åby. Tävlingsdagen ganska så säkert Åby Stora Pris-dagen.

    En hemmahäst vid namn Count On Luck (e. Count´s Pride – Carina C.), tränad och körd av proffstränaren Kjell-Arne Gyllström, vann ett lopp (troligen ett treåringslopp) och imponerade stort. Så stort att han noterades för nytt banrekord för treåriga hingstar och valacker.

    Alla var bländade av den snygge fuxen, så även Åbys smått legendariska speaker under massor med år, Peter Samuelson (ja, Samuelson med ett s).

    Peter var till och med så uppe i varv att han sa så här när han skulle förkunna att Gyllströms häst hade slagit nytt banrekord:

    ”Och segertiden är nytt banrekord för treåriga fuxar…”

    ***

     

    Ja, ibland slinter tungan för oss som är speakers, referenter och intervjuare på landets travbanor. Och det är ju inte det minsta konstigt, jag menar, det är ju ”direktsändning” och vi jobbar därmed helt utan skyddsnät.

    Blir det fel, så blir det. Det går inte att spola tillbaka bandet.

    Det är bara att hoppas att inte felet är värre än att det går att rätta till.

    ***



    Själv har jag jobbat som speaker på Axevalla sedan 1995. Vad jag kommer ihåg har jag så här långt inte gjort några jättegrodor, som har gett något efterspel eller andra olustigheter (typ att ropa ut fel vinnare eller så), men visst har man gjort misstag.

    Och vet ni, ibland kan det vara det där lilla – till synes obetydliga – misstaget, som man inte ens reflekterar över, som kan upplevas på ett helt annat sätt av andra, till exempel de aktiva.

    Här ska ni få ett ganska färskt exempel:

    Det var ett lopp på Axevalla i höstas. Ett helt vanligt vardagslopp av typ V5-status en tisdagskväll. Loppet var över 2140 meter med autostart.

    Alla ni som läser detta vet ju rutinerna för autostart. Speakern säger : ”Bilen rullar om en minut, kör till uppsamling”. Sedan är det ”45 sekunder”, ”30 sekunder”, ”15 sekunder” och slutligen ”bilen är i rörelse, det är klart för start”.

    Därefter tar loppreferenten över ordet.

    ***



    För att nu återvända till det nyss nämnda loppet på Axevalla i höstas, så tyckte jag att flera av ekipagen var väldigt sena upp till bilen. Jag vet att jag tänkte för mig själv att ”det här kan ju för tusan bli omstart”.

    Jodå, omstart blev det.

    ”Dålig anslutning bakom bilen av ett flertal ekipage”, var anledningen.

    Starten fick gå om och då gick det bättre.

    Något lopp senare fick jag besök inne i speakerbåset att måldomare Johnny Staf, som sa nåt i stil med följande: ”Du, vi pratade med Stefan Söderkvist och han påstod att du inte hade sagt orden ”45 sekunder” när vi fick den där omstarten tidigare. Det var därför de blev sena upp bakom bilen. Har du något minne av att det var så?”

    Det hade jag inte.

    Men jag kollade med en kompis, som var på banan. Och av någon underlig anledning hade han faktiskt tänkt på att jag gick direkt på ”30 sekunder”, så Söderkvist hade helt rätt.

    Kontentan: ”Orsak till omstart, speaker Olof Darius för bristfällig information.”

    ***



    Det var lärorikt för mig.

    För just det där med ”45 sekunder”, ”30 sekunder” och ”15 sekunder” är något som man innerst inne är rädd för att missa.

    Dock trodde jag fram till denna händelse att det inte hade så stor betydelse. Jag trodde mest att det var publiken, funktionärerna och möjligen väldigt oerfarna och nya kuskar som lyssnade på detta. Jag fattade inte att det var till hjälp även för de rutinerade grabbarna och tjejerna. Jag trodde i min enfald att de är utrustade med en sorts ”inre” nedräkningsklocka i sitt omedvetna, så mycket lopp som de kör.

    Misstaget i höstas har lärt mig att bli än mer noggrann och fokuserad än vad jag var tidigare.

    ***



    Vet ni vad det innebär att göra en ”Professorn”?

    Jo, det är när man i samband med en tipsgenomgång på banan (i ”Professorns” fall Jägersro eller Vaggeryd) får en chans att revidera sina egna tips. Och vem skulle inte vilja det ibland?

    Har ni inte tänkt på att ”Professorn” då och då säger något i stil med detta: ”Här är nr 5 YYY XXX favorit och streckad på ungefär 70 procent. Jag får väl börja med att säga att jag antagligen har fått den liiite väl långt ner i ranken i programmet. Ju mer jag har studerat loppet så…”

    Naturligtvis är det både klokt och följsamt av den gode Bengt-Erik Larsson att göra så. Han har insett att han har gjort en ”snedrank” (och det händer verkligen oss alla!), och istället för att låtsas om som inget (och hoppas att den felrankade hästen inte vinner), så gör han en ”pudel”.

    ***



    Just en sådan ”pudel” trodde jag att vi skulle få uppleva i ATG Live-sändningen från lunchtravet på Sundbyholm denna söndag.

    Rondens tipsexpert på Sörmlandsbanan, Mårten Eriksson, hade nämligen lyckats med konststycket att få segermaskinen Arby´s Amalia, som var jättefavorit i V4-3, som sjunde (!!) häst i ranken. Dessutom hade han ”bara” fem hästar på systemet i detta lopp, så han räddades inte ens av det.

    Man trodde att man insåg lite hur han kände sig inför tävlingarna. Typ: ”Det här skulle jag vilja rätta till”.

    ***




    ATG Live-programledaren Åke S Olsson påannonserade värmningsgenomgången med P-A Johansson från banan, men någon P-A dök inte upp. Istället var det, ja just det Mårten Eriksson.

    ”Gött för honom”, tänkte jag, ”nu får han ju chansen att inför åtminstone banpubliken och alla riktiga ”nördar” ute i landet göra en ”pudel” och ranka upp Arby´s Amalia ordenligt. Det är fördelen man har, när man förutom tippare i programmet eller Ronden, också är värmningsexpert”.

    Men döm om min förvåning , han gjorde inte minsta lilla ansats till detta.

    På en direkt fråga från intervjuaren om det var en motiverad favorit, så muttrade han väl i och för sig något om att det nog var så, men inget mer.

    ***



    Loppet gick.

    Arby´s Amalia vann, förvisso knappt, men ändå.

    Oddset var 1,83.

    Hästen har nu 14 starter, vilka har gett 10 vinster och 3 andraplatser.

    Jag kan inte släppa det riktigt, varför gjorde karln inte en ”Professorn” när detta gyllene tillfälle gavs?

    Men det kanske är det som är tjusningen med trav.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Fler hästar på startvolten!

    Med tiden har flerklassloppen inom svensk travsport, i alla fall de som körs i vardagstravet, tenderat att bli en fight mellan enbart tilläggshästarna. Trist...

    En sak som slog mig härom dagen:

    När det kördes flerklasslopp (med bara ett tillägg) förr i tiden var det oftast 12 hästar på start och 3 på tillägg.

    Numera är det ofta tvärtom, alltså 3 hästar på start och 12 på tillägg.

    Vilken variant föredrar du?

    ***

     

    Jag föredrar utan tvekan den ”gamla” varianten, alltså med flertalet hästar på start och bara några få på tillägg. Detta främst av spelmässiga skäl.

    I dagsläget är de där få hästarna som står på grunddistans oftast chanslösa. Om det nu inte är någon riktig ”klassklättare” som kommer ut alltså. Men det brukar de inte göra i den här typen av lopp.

    Dessutom är det väldigt svårt att vinna från bakspår på tilläggsvolten. Det gör att många av de flerklasslopp som jag här beskriver vinns av hästar med framspår på 20 meters tillägg, gärna med springspår så att de så snabbt som möjligt kan vara både ifatt och förbi de där chanslösa stackarna på startvolten.

    ***



    Jag gillar satsningen på Svensk Travsports Grundserie. Den är väldigt bra för breddsporten.

    Men har ni tänkt på hur loppen oftast brukar se ut?

    Just det, några få hästar på startvolten och så en 10-12 stycken med 20 meters tillägg.

    Dags att förändra propositionerna (även i lopp som inte ingår i ST:s Grundserie) och göra det mer attraktivt att starta på grunddistansen!

    Så tycker i alla fall jag.

    ***

     

    När Jörgen Wickman, Åbys banmästare, var proffstränare förr om åren och emellanåt blev uppringd av mig för Axevallatipsets räkning, så brukade han kalla de allt som oftast både få och chanslösa hästarna på startvolten i ett tilläggslopp för ”hajmat”.

    Det tycker jag är ett väldigt passande uttryck.

    ***

     

    Jag har skrivit det förr och jag gör det igen, jag önskar att det kördes lite fler handicaplopp inom svensk travsport.

    I dagsläget är det väl nästan bara Jägersro, som en gång i månaden (?), kör ett handicaplopp och allt som oftast samlar loppet 15 hästar och ligger inom streckspelet.

    Så också denna tisdag, den 26 februari. För er som är intresserade, så går det bra att slå upp lopp 7 (V5-4) på Jägersro och kolla närmare.

    Det är 10 hästar på start, 4 på 20 meters tillägg och 1 på 40 meters tillägg.

    I programtipset är tre hästar på startvolten rankade främst.

    Vem blir första bana (läs: sportchef) att våga ta rygg på Jägersro?

    ***

     

    På tal om handicaplopp så vill jag minnas att en gång i tiden så avgjordes V75-Mästarna, eller V65-Mästaren som det givetvis hette på den tiden då vi nu pratar 70-och 80-tal, genom ett handicaplopp så att alla de inkvalade kuskarna skulle få tävla på så lika villkor som möjligt.

    Jag har dessutom ett svagt minne av att loppet ett år i slutet av 70-talet (kan ha varit 1979) vanns av en Axevallatränad häst vid namn Nicken. Jag tror att han ägdes av Stall Frisäng och är bergis på att det var Lars Lindberg som körde honom i V65-Mästaren.

    Jag och mina kompisar var överlyckliga, då vi under dagarna fram till start hade ”räknat” på loppet fram och tillbaka och kommit fram att Nicken hade en bra handicap och borde vinna.

    ***

     

    På den tiden fanns det inget som hette Kanal 75. Inte heller ATG Live. Vi visste ju inte ens vad en dator var för något. Det fanns inget som hette telefontips eller väggtips, det fanns inga värmningstips på banorna, det gjordes sällan eller aldrig några tränarintervjuer. Det var väl nätt och jämnt att det gjorde segerintervjuer, men bara vid storloppsdagar.

    Det visade knappt något trav alls i tv. Det var bara under Tipsextrasäsongen från november till mars som man kunde få se lördagens V65-lopp.

    Oftast visades det några lopp före fotbollsmatchen, ett i pausen och de sista efter matchen.

    Om det nu fanns tid för detta vill säga. Blev fotbollsmatchen försenad av någon anledning, så kunde det bli en nedklippt variant av de sista loppen eller i värsta fall bara en skylt med resultatet.

    ***

     

    På den tiden visste ju vi inget annat, så vi var ganska nöjda och glada.

    Men -  och det är det fina i kråksången -  så här efteråt känns det inte som att det var svårare att spela – och inte heller att vinna – bara för att tillgången på information var begränsad.

    Jag som studerande med en mycket begränsad ekonomi var då och då med om att dra in en hygglig vinst tillsammans med kompisar. Vi kanske satsade en 50-lapp var och vid några tillfällen kvitterade vi ut åtminstone 25 000 spänn.

    Det var mycket pengar i slutet av 70-talet.

    Och vann gjorde vi genom att långt fram på kvällarna sitta och envist studera travprogrammet, läsa Travronden och bara sitta och diskutera och analysera i största allmänhet.

    Jag lovar, det gick jättebra det också!

    ***

     

    Och när det väl visades trav i tv, så var det alltid en enda kommentator, allt som oftast Bosse Blomqvist (kunde också vara Thomas Simson någon gång), som skötte allting.

    Där fanns inga stallbacksreportrar, inga programledare, inga expertkommentatorer, inga värmningsexperter, ingenting.

    En riktig lågbudgetsändning var det, men vi älskade den!

    ***

     

    Med detta menar jag givetvis inte att vi nu helt plötsligt, 2013, skall gå tillbaka till ”stenåldern”. Nej, inte alls.

    Jag tycker dock att det är lite småkul att jämföra detta med det smått osannolika utbud som idag finns i ATG Live, TV4, fack- och kvällstidningar med mera.

    Behövs det verkligen sex-sju personer FRAMFÖR kamerorna för att vi skall kunna få se vårt älskade trav en onsdagskväll eller lördagseftermiddag?

    Jag bara undrar.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Så sparar banorna pengar

    Sparbetinget ligger som ett ok över landets travbanor, som tvingas att se över i princip allting. Så även prispengarna. Men HUR gör de det...

    Det ska sparas pengar i travriket Sverige 2013.

    Alla banor knepar och knåpar för att få ekonomin att gå runt.

    Och alla vill förstås röra prispengarna så lite som möjligt.

    Men hur lyckas man så här i upptakten av det nya året?

    Jo, faktiskt rätt så hyggligt, om jag får säga vad jag tycker.

    ***



    Efter en genomlysning av propositionerna under två månader (februari-mars) har jag kunnat dra vissa slutsatser.

    Här på Axevalla kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet. Detta av främst två anledni ngar.

    + Vi är en av få banor som inte har dragit ner det minsta på antalet lopp.

    + Vi är en av blott fem banor (året runt-banor) som inte kör lopp med ett förstapris understigande 10 000 kronor. Det är bara de tre storbanorna samt Mantorp som sitter i samma båt när det gäller detta.

    Däremot har Axevalla, precis som flertalet andra banor, tvingats ta till den i mångas ögon förhatliga ”snålskalan” i V65-/V64­-loppen.

    ***



    Här följer nu mina reflektioner, bana för bana:



    Axevalla:

    Fullt antal lopp, oavsett om man är lunchbana, huvudbana eller saxbana.

    ”Snålskala” i samtliga sina V65-lopp, i likhet med många andra banor.

     

    Bergsåker:

    Inget anmärkningsvärt med vare sig V65-, V64- eller V4-dagar.

    Vid V5-dagar kör man endast nio (9) lopp, men använder inte ”snålskalan”.

     

    Boden:

    Inget anmärkningsvärt alls.

     

    Bollnäs:

    Precis som Bergåker, kör endast nio (9) lopp under V5-dagar, men ingen ”snålskala” någonstans.

     

    Dannero:

    Kör bara en tävlingsdag under februari/mars, det är ett förlängt lunchtrav utan anmärkningar.

     

    Eskilstuna:

    Kör bara tio (10) lopp under V65-dagar, tillämpar dessutom ”snålskala” i fyra eller fem av V65-loppen.

    Kör bara nio (9) lopp under V5-dagar.

    I samband med lunchtravet den 29/3 (långfredag) utökar man till tio (10) lopp. ”Snålskala” gäller i de två huvudloppen denna dag.

     

    Färjestad:

    Kör bara nio (9) lopp under V5-dagar, då man dessutom har två (2) lopp med låg prissumma, ett P21- och ett P22-lopp.

    Använder sig av ”snålskala” i samtliga V65-lopp utom ett (1), Folke Hjalmarssons Minneslopp (för femåriga ston) på långfredagen.

     

    Gävle:

    Kör som så många andra banor endast nio (9) lopp när man är V5-bana.

    Under V65-/V64-dagarna ser det lite olika ut:

    V65 3/2: ”Snålskala” i endast ett (1) V65-lopp.

    V65 21/2: ”Snålskala” i två (2) av V65-loppen.

    V64 30/3: ”Snålskala” i fyra (4) av V64-loppen.

     

    Halmstad:

    Lite skiftande karaktär på tävlingsdagarna (utom lunchtraven):

    4/2: V65 med bara tio (10) lopp, dessutom ”snålskala” i samtliga V65-lopp.

    18/2: V5 med bara nio (9) lopp, dock inget med ”snålskala”.

    4/3: V5 med bara nio (9) lopp. OBS! Ett (1) av loppen har ”snålskala”.

    18/3: V65 med elva (11) lopp, dock med ”snålskala” i samtliga V65-lopp.

     

    Jägersro:

    Inte ett lopp med ”snålskala” så långt ögat når.

    Det enda anmärkningsvärda är att banan vid V5-dagar kör endast nio (9) lopp till och med den 19 mars.

    Under februari är det endast tio (10) lopp som gäller under V65-kvällar.

     

    Kalmar:

    Ingen minskning av antalet lopp oavsett typ av tävlingsdag.

    Enda grejen att kommentera är att banan har ”snålskala” i samtliga sina V65-lopp, i likhet med många andra banor.

     

    Mantorp:

    Kör endast nio (9) lopp under V5-dagar till och med den 5 mars.

    Tillämpar, precis som många av de övriga banorna, ”snålskala” i samtliga V65-lopp.

     

    Romme:

    Precis som Jägersro, inte ett lopp med ”snålskala” så långt ögat når.

    Det enda anmärkningsvärda är att banan vid V5-dagar kör endast nio (9) lopp.

     

    Rättvik:

    Har bara en tävlingsdag under denna period, en V5-dag utan anmärkningar.

     

    Skellefteå:

    Kör bara två lunchtrav helt utan anmärkningar under denna period.

     

    Solvalla:

    Inget anmärkningsvärt alls på huvudstadsbanan.

    Det enda lilla, lilla som ögat noterar är att det är ”snålskala” i ett lopp ingående i Diamantstoet den 6 mars, men så är det ju i alla försökslopp i Diamantstoet numera.

     

    Umåker:

    Endast två mindre noteringar i marginalen.

    Den 22 februari, då banan kör V65, är ett (1) av loppen ”utrustat” med ”snålskala”.

    Den 1 mars, då banan kör V5 (saxbana), är det endast nio (9) lopp.

     

    Åby:

    Lite blandat, men här är de noteringar som gjorts:

    Endast nio (9) lopp de tävlingsdagar då banan kör V5 (saxbana).

    14/2 och 14/3 V65 med ”snålskala” i endast ett (1) av V65-loppen.

    28/2 V65 med ”snålskala” i två (2) av V65-loppen.

    7/3 V65 med endast tio (10) lopp och ”snålskala” i ett (1) av V65-loppen.

    28/3 V65 med ”snålskala” i fyra (4) av V65-loppen .

    Fotnot:   Åby har inte ”snålskala” i något lopp där förstapriset understiger 50 000 kronor.

     

    Örebro

    Vid V5-dagarna den 8/2 och 15/2 är det endast nio (9) lopp som gäller.

    Den 28/2 har banan tio (10) lopp vid en V5-dag, men då är det två (2) lopp med låg prissumma.

    Banan har endast en V65-dag under denna period och då är det ”snålskala” i samtliga V65-lopp.

     

    Östersund

    Har endast nio (9) lopp vid sin enda V5-dag (saxbana) under perioden.

    Tillämpar ”snålskala” i fem av sex V64-lopp när man är huvudbana den 10 mars.

     ***



    Det är fritt för var och en tycka vad man vill om de olika banornas upplägg, men med tanke på rådande omständigheter tycker åtminstone jag att de flesta har tänkt ganska så "rätt" - åtminstone så här långt.

    ***

     

    Kan inte låta bli att säga att jag tyckte att det lät lite läskigt när Eskil Hellberg i kvällens sändning från Halmstad i ATG Live sa att han skulle lämna över ordet till Matteus Lilleborg, som, enligt Eskil, befann sig på ”andra sidan”.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Två män - båda med rutiner...

    Reijo Liljendahl har bestämt sig för att sluta hos Stig H Johansson. Vem skall jag då ringa till ett par minuter över halv tre?

    När jag blev varse att Reijo Liljendahl har lämnat Stig H Johanssons stall, så dök ett klockslag upp i huvudet på mig.

    ”Ett par minuter över halv tre”.

    Bakgrunden är följande:

    När jag för ett antal år sedan, ja det är nog ganska många år sedan nu, ringde Reijo strax efter lunch för att för Axevallatipsets räkning intervjua honom om Stig H Johanssons hästar till en större tävlingsdag på vår bana, så svarade Reijo:

    ”Jag är lite upptagen nu, men ring mig ett par minuter över halv tre, så ska jag hjälpa dig”.

    ***



    Jag ringde ett par minuter över halv tre.

    Reijo svarade som utlovat och vi gick igenom hästarna.

    Jag vet sedan inte varför jag tänkte på denna situation när det nästa gång, troligen några månader senare, var dags att ringa Reijo.

    Då bara den ploppade upp i huvudet på mig och jag ringde, ja just det, ett par minuter över halv tre.

    Och kan ni tänka er, det funkade.

    ***



    Ända sedan dess har jag ALLTID – förutom när det har varit V75-tips på söndagskvällar – ringt Reijo Liljendahl ett par minuter över halv tre.

    Och vad jag kan minnas har han alltid svarat.

    Vi har aldrig pratat om detta faktum och förmodligen har Reijo inte ens lagt märke till den vana som jag har lagt mig till med.

    Det är naturligtvis en riktig pseudohändelse, ja rent av totalt oviktigt vetande för er som nu läser detta, men någon gång måste man väl få berätta en kuriosahändelse.

    ***

     

    På något vis tror jag för övrigt att Reijo Liljendahl är en man med rutiner. Det är nog ändå ingen tillfällighet att han alltid har svarat i telefon ett par minuter över halv tre.

    Anledningen till att jag tror detta är att Reijo, speciellt i samband med våra telefonsamtal inför Trippeltravet här på Axevalla, år efter år har bett mig framföra två saker till personalen på sekretariatet.

    1. Att han vill att Stig H:s hästar ska få stå i samma stall som de brukar göra när de gästar Axevalla.

    2. Att han vill att de ska skicka några extra program till alla tre dagarna. ”Vi brukar bara få ett per dag och det är i minsta laget när vi skall planera inför denna stora helg”, brukar han säga.

    ***

     

    Trots att vi bara har pratats vid kanske tre-fyra-fem gånger per år på sistone och naturligtvis bara har en ytterst yrkesmässigt relation till varandra, så känns det vemodigt för mig nu när det står klart att Reijo Liljendahl slutar.

    Han har ju funnits där, vid Stig H Johanssons sida, så länge jag kan minnas.

    Alltid redo att svara på frågor om stallets hästar.

    Några minuter över halv tre…

    Olof
  • Inte kul att få skriva om en hel blogg!

    Ibland jäklas saker och ting. Som t ex att jag tvingades skriva om denna blogg sedan varenda bokstav försvunnit när jag skulle spara. Och så travgalan på det...

    Den här bloggen, eller åtminstone stora delar av den, skulle egentligen ha blivit publicerad redan härom kvällen.

    Allt gick jättebra ända fram till det att jag skulle trycka på knappen ”publicera” på hemsidan. Då blev jag hastigt, men mindre lustigt, utkastad från sidan. Och eftersom jag hade glömt att spara ”under resans gång” så var det en helt blank sida jag återkom till några sekunder senare.

    Konstigt nog lyckades jag behärska mig. Jag slog bara lugnt igen locket på datorn och gick in och satte mig för att se på tv.

    ***



    Den här gången valde jag att skriva bloggen i ett helt vanligt word-dokument innan jag sedan klistrade in alltsammans på sin rätta plats.

    Det känns något säkrare.

    ***



    Ibland är det inte lätt att veta om folk är gifta med varandra eller bara sambos.

    Jag gjorde en miss på travgalan här på Axevalla i lördags, då jag påstod att hästen Super Curious, som vi såg vinna ett lopp på tv-skärmarna, tränas av Jens Laursens SAMBO Katarina Aurell.

    Direkt efter galan kom Jens Laursen farande och (med glimten i ögat) påpekade att jag hade förstört kvällen för honom och Katarina.

    Jag fattade inget, men så förklarade han att de minsann är gifta och då var det bara att så snabbt som möjligt söka upp parets bord för att, inför bl a Jens föräldrar, be Katarina om ursäkt för det inträffade.

    Jag hostade fram en förklaring typ: ”Ni heter ju inte samma efternamn och då tänker man ju inte på att ni är gifta”.

    Nåja, Katarina och hennes svärföräldrar skrattade bara. De verkade ta missen med betydligt större ro än jag själv.

    ***



    Det var för övrigt inte den enda missen jag gjorde den här kvällen.

    Jag hade nämligen fått i uppdrag att ta med mig priserna till vinnarna i kategorin Årets häst från min arbetsgivare, Västgötatidningar.

    Jodå, jag kom allt ihåg att ha med dem i bilen ut till Axevalla.

    Men grejen var att jag sedan lät priserna ”mellanlanda” på sekretariatet medan vi gjorde de sista förberedelserna inför galan.

    När allt var klart så vandrade jag och Lars Ågren, nöjda och förväntansfulla, glatt upp till restaurangen.

    Priserna stod kvar på sekretariatet.

    ***



    Ingen tänkte sedan på dem förrän det bara var fem minuter kvar till just kategorin Årets häst. Vi höll som bäst på att hylla Årets komet, Rickard Svanstedt, på scenen när jag lite i smyg skulle förbereda nästa prisutdelning och till min fasa upptäckte att, ja just det, priserna saknades.

    Jag fick göra en teaterviskning till Ågren samtidigt som Rickard Svanstedt (och hans prisutdelande farfar Rune) klev ner på scenen.

    ”Lars, vi har glömt priserna till Årets häst på sekretariatet!”

    ”Äh, lägg av, du skojar!”

    ”Nej nej nej, det är sant. De står kvar på bordet i ditt rum, där jag ställde dem när jag kom”

    ”Vad gör vi nu då?”

    ”Jag vet inte”

    Ågren fann sig som tur var och ropade ut i högtalarna: ”Innan vi tar kvällens sista prisutdelning, Årets häst, blir det nu en kortare paus så att ni kan passa på att gå till baren och på toaletten. Vi är strax tillbaka från scenen”.

    ***



    Nu var goda råd dyra.

    Jag lyckades hitta travbanechef Ternemar (vid baren av alla ställen!) och förklarade lätt panikslagen vad som hade hänt.

    Han sa som Ågren:

    ”Äh, sluta nu. Du skojar”.

    Kort senare fattade han i alla fall att jag INTE skojade.

    ”Vi måste hitta någon som kan hämta dem snabbt. Det tar för lång tid att gå. Har vi någon som kan köra? Ja, Wejshag kan nog. Var är Wejshag?”

    Strax senare var Wejshag, Bengt G i förnamn, funnen och givetvis var han den tredje i raden som trodde att det hela var ett skämt.

    När vi hade lyckats övertyga honom om att det tyvärr inte var något skämt, så rusade han ner till bilen och bara några minuter senare var priserna på plats.

    Prisutdelningen kunde fortsätta och avslutas.

    ***



    Det var en lättad Olof Darius som klev av scenen.

    Någon frågade:  ”Vad var det egentligen som hände?”

    Jag svarade: ”Jag klantade mig och glömde priserna på sekretariatet. Jaja, det är sådant som händer och eftersom det är ”direktsändning” så är det bara att försöka lösa det så hyggligt som möjligt”.

    ***




    I dag, tisdag, var jag hos min frisör här i Falköping och klippte mig. I en av väntstolarna satt en av travgalans besökare, Axevallatränaren Tommy Perssons FRU ELLER SAMBO (jag vet inte vilket det är!), Cilla, och log.

    Hon började prata om travgalan och sa bland annat:

    ”Det var inte särskilt många av banans proffstränare där. Det var ju Åke och några till, men många saknades”.

    Vi började räkna upp vilka vi hade sett. Det var Åke Svanstedt, Tommy Persson, Niclas Stenquist, Katarina Aurell, Pär Hedberg, Stefan Granlund och Bo Hellkvist.

    Det är sju stycken det. Av sammanlagt 24.

    ***

     

    Vi hade ju en dansk tränare på plats också. Det var 70-årige Jörn Laursen, pappa till Jens och tränare till Danmarks bästa häst genom tiderna, Tarok, på 1970-talet.

    Jörn hade vänligheten att ställa upp som prisutdelare och som den legend han är, så fick han förstås dela ut pris till en annan legend, Åke Svanstedt.

    Jörn fick också dela med sig lite gamla minnen från tiden med Tarok och sist men inte minst berätta att det under året skall spelas in en biofilm om hans gamla superstjärna.

    Titeln går inte av för hackor:  ”Tarok - Dannebrog på fire ben - Historien om en hest, en familie og en nation”.

    Filmen om Tarok, som tragiskt gick bort redan 1981 i sviterna av ”Baron Gruff-sjukan”, har premiär på danska biografer den 10 oktober i år.

    ***



    Och vad säger man om Rune Svanstedt, 85, då?

    Det riktigt spratt i benen på den i sinnet alltjämt ungdomlige hästkarlen när han raskt klev upp på scenen för att dela ut pris till Årets komet 2012.

    Rune förklarade direkt, inför en fascinerad publik, att han fortfarande kör häst. Och inte bara då och då, nej han är med och kör träningsheat på Bjertorp VARJE DAG.

    85 år gammal.

    Det finns bara ett ord för detta och det är RESPEKT.

    ***



    På tal om Rune Svanstedt, som under stort jubel fick dela ut ovan nämnda pris till sitt eget barnbarn, Rickard Svanstedt, så passade jag på att göra en slagning på hans namn på travsport.se

    Då fann jag bland annat att Rune var uppfödare, ägare och tränare av det fina kallblodsstoet Aaby Lina (e. Aaby Pil –Linda Sjur). Aaby Lina, som var född 1991, gjorde under karriären 110 starter, vann exakt 10 procent av dessa och tjänade drygt 600 000 kronor.

    I sex av de elva segerloppen satt ”Kung Åke” i vagnen. Övriga segrar togs av Jan Norberg (2), Kjell Svanstedt, Jomar Blekkan och Rune Svanstedt himself.

    ***



    Efter avslutad karriär sålde Rune sin märr vidare som avelssto till Gunnar Ulfsgård i Offerdal. År 2008 födde hon sin hittills klart bästa avkomma, Ulvsås Zico (e. Moe Odin), en häst som så sent som den 5 januari nu i år vann ett V75-lopp på Bergsåker.

    Det måste ha glatt Rune Svanstedt lite extra.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Vem ska man egentligen lita på?

    En medarbetare på Ronden tycker si, en annan tycker så. En medarbetare på Guiden tycker si, en annan tycker så. I samma ämne...

    Vem ska man egentligen tro på?



    Var det en märklig styrning eller inte?



    Och såg Mr Picolit fräsch ut eller inte?



    För den som själv inte vill/kan ta ställning, så är det inte lätt att veta vilket ben man ska stå på när man har läst våra två facktidningar inom travet, Ronden och Guiden.



    Uppfattningen går nämligen isär.

    ***



    Det handlar förstås om eftersnacket till storloppet V75-Mästarna Åby i lördags.



    Åke Svanstedt tog, i den andra kurvan, hand om befälet med Mr Picolit (24 för 10), men valde att dryga varvet från mål släppa till stallkamraten Beckman (63 för 10), körd av Jorma Kontio.



    Den sistnämnde vann sedan loppet - knappt före Mr Picolit.



    I Ronden står det i resultatkommentarerna - skriva av Wilhelm Askebring - att läsa bland annat följande när det gäller Mr Picolit: "Ej körbar i sista sväng".



    I Guiden, där Anders Nordqvist står för motsvarande kommenterar, nämns inget om att Mr Picolit hade problem i sista kurvan. Det hela summeras istället med "Bra insats".

    ***



    Utifrån det ovan skrivna blir det en smula motsägelsefullt när Rondens krönikör Gustaf Björck viftar bort sin kollegas åsikt genom att skriva följande: "Att Åke inte var helt nöjd med hur Mr Picolit kändes för dagen, tycker jag är en alltför billig ansats till att försöka undkomma kritik för den märkliga styrningen".



    Askebring tyckte att Mr Picolit inte var körbar i sista sväng, vilket i så fall mycket väl kan förklara varför Åke valde att släppa ledningen till sin stallkamrat.



    Men Björck ägnar stor del av sin krönika åt ämnet stallkörning.

    ***



    Nåväl, man blir inte ett dugg klokare av att läsa Guiden, där alltså Anders Nordqvist inte har något att anmärka på när det gäller Mr Picolit och hur denne såg ut för dagen.



    Men ledarskribenten, chefredaktör Hans Brolin, har en helt annan uppfattning.



    Så här skriver Brolin: "Åke var här själv tvåa med Mr Picolit, som inte såg helt hundra ut i sista sväng och tappade lite mark där. Konspirationsteoretikerna babblar om stallkörning i alla lägen. Kanske borde de lära sig hur en fräsch häst ser ut".

    ***



    Själv konstaterar jag bara helt lugnt: Det spelar ingen roll hur Åke Svanstedt gör i loppen, så har utomstående åsikter om detta. Det är, ärligt talat, helt fascinerande att en enskild människa kan beröra så många andra som uppenbarligen vår championtränare gör.

    ***



    Och för att nu fortsätta på ämnet Åke Svanstedt, så är det än mer fascinerande och anmärkningsvärt att folk i så megahög stor utsträckning håller koll på och ältar det han gör vid sidan om tävlandet.



    Trav 365 och Perssonbloggar måste vara bäst (läs: värst) i klassen när det gäller detta.



    Det spelar ingen roll om Lennart Persson kallar mig för "Djävulens advokat" när jag skriver om Åke Svanstedt, den som verkligen fascineras och inte kan hålla fingrarna borta från tangenterna när Åke Svanstedt kommer på tal (företrädesvis då i negativa sammanhang) är Persson själv.



    Den 10 januari hette hans blogg: Ingen misshandel när Svanstedt lämnade Bergsåker.



    Och den 14 januari var rubriken: Svanstedt hävdar att sonen körde bilen.

    ***



    Jag tänker inte på något vis sänka mig till sandlådenivån och ha några åsikter om det Lennart Persson - och för all del också Trav 365 - skriver, jag nöjer mig bara med att återigen konstatera att "allt som Åke Svanstedt har för sig, det berör".



    Sedan berörs då folk på olika sätt. Det är väl antagligen därför som två Guiden-gubbar har olika uppfattningar om helgens Åbylopp. Precis som att två medarbetare på Ronden också har det.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Torsdagarna med Göran

    Vi åkte alltid klockan 16.15. Prick. Det var torsdag och det var Åbytravet som gällde. Det var torsdagarna med Göran...

    Göran var tre år äldre än oss andra.



    Han hade bil. Först var det en Opel Manta, senare en Ford Taunus.



    Taunusen var blå med svart tak.



    Göran jobbade. På Ytongfabriken utanför stan. Vi andra gick på gymnasiet.



    Han slutade fyra, Göran alltså.



    Och varje torsdag kvart över fyra satt vi inpackade i Forden för att bege oss iväg till Åbytravet.



    Läxorna fick vänta. Eller, ja, frågan är om de någonsin blev gjorda.

    ***



    I fram, bredvid Göran, satt hans lillebror, Ola. Han var definitivt inte störst till växten, snarare tvärtom, men i egenskap av brödraskapet med bilägaren/chauffören, så åtnjöt han givetvis detta privilegium.



    Jag och "Kicki" satt i bak. Nej, "Kicki" är ingen tjej, det är faktiskt en kille. Han heter egentligen Christer, men det har jag aldrig hört någon - utom hans egna föräldrar - kalla honom.



    Jag, Ola och "Kicki" är födda samma år. Det var för övrigt travet som förde oss samman någon gång i mitten av 1970-talet. Troligen var det 1977, samma år som vi började gymnasiet.



    Ibland var det ytterligare någon med i bilen. Det kunde vara Per. Eller Ralph. Då blev det trångt i baksätet. Men det var aldrig någon som klagade, vi bara njöt av ögonblicket. Tänk att få sitta i bilen ner till Åbytravet för att få uppleva tio spännande travlopp.



    Vi var i övre tonåren, javisst, men vår högsta dröm behövde bara för det inte vara av sexuell karaktär, som det så vackert brukar heta.



    Att åka på trav var stort, mycket stort.

    ***



    Göran spelade alltid musik i bilen. Ganska högt. Jag minns att när han väl hade fått smak för en ny artist eller ny skiva, så körde han den intensivt vecka ut och vecka in. Det var förresten kassettband som gällde på den tiden.



    Ett tag var det franske Plastic Bertrand som hade fångat hans intresse.



    Ett tag senare var det svenske Paul Paljett.



    Steget från fransk "tuggummipunk" till svensk "smörsång" var ganska stort.



    Men det bekom inte Göran.



    Och inte oss andra heller, för den delen.



    Trots den höga volymen var vi ända från avresan fram till ankomsten upptagna med att ivrigt och ibland högljutt diskutera och analysera kvällens lopp på Åby.

    ***



    Väl framme på Åby åt vi alltid "dagens" i källarebaren. Det var en riktig höjdpunkt. Tusan vet hur många portioner med köttbullar, potatis, brunsås och lingon man har käkat där genom årens lopp.



    Gott var det.



    Sedan tog man en bunt V5-lappar i handen och begav sig upp på inomhusläktaren. Samma platser varje vecka.



    Värmningarna kollades. Göran hade ett stoppur och kunde klocka hästarna. Vi andra fick nöja oss med att se vilka som "såg bra ut".



    Värmningstips? Glöm det. Det var inte uppfunnet på den tiden. Den information man ville ha, den fick man helt sonika ta reda på själv. På gott och på ont. Ibland riktigt på gott. Det hände ju att en outsider eller högoddsare värmde som en "demon" och då var det bara vi som var på plats på Åby i just den stunden, som kunde ta del av detta.



    Jag menar, det fanns ju inte mobiltelefoner eller så. Ingen kunde därmed förmedla till halva sin vänskapskrets, som satt hemma, att Nisse X. hade värmt 1.13/400 meter och sett smällfin ut.



    Och även om det hade gått, så hade folket där hemma ingen glädje av att få veta det. Deras inlämningsstopp hos det lokala ombudet hade varit klockan 18.00 kvällen innan.

    ***



    V5 spelade vi som regel ihop. Ola var ofta den som förde befälet och var nog också den skickligaste systemmakaren. För det hände nämligen att vi vann. Inga megasummor kanske, men visst drog vi in 10-15 000 kronor några gånger och det var kolossalt stort för ett gäng gymnasiegrabbar 1978.



    I övrigt fanns det bara vinnare och plats. Och det spelade vi förstås. Här lirade vi dock inte i grupp, utan var egentligen bittra konkurrenter. Det berodde inte minst på att ynglingar på den tiden hade sina favoritkuskar, eller varför inte säga idoler.



    Jag har skrivit i tidigare bloggar om detta. Min "favvokusk" var Olle Elfstrand, "Kicki" var stor beundrare av Birger Widell, Ola höll på P-O Pettersson och Göran höll en tumme för Bo Thomasson (om nu inte Bengt Holm från Örebro gästade banan vill säga).



    Man spelade ofta 10 kronor plats eller kanske 5 kronor vinnare på sin favoritkusk, oavsett hur högt oddset var. Det är ju sådant som kallas att spela med hjärtat och inte med hjärnan.



    Ibland gick det bra, men oftast blev dessa bongar makulatur.

    ***



    Under kvällen konsumerade jag, Göran och Ola var sin kopp kaffe. Övriga inhandlade var sin burk Coca Cola. Därtill köpte vi var sin kexchoklad. Gick det bra på spelet kunde det bli två kexchoklad.



    Rutiner är ju till för att följas.

    ***



    Gick det bra på spelet var sedan hemfärden till Falköping rena triumfresan.



    Och gick det dåligt, så var det snart glömt. Varför? Jo, vi visste ju att vi hade en höjdare kvar på kvällen, stoppet vid den anrika korvmojen strax norr om Alingsås.



    Redan på den tiden hade kiosken ett smeknamn. Eller snarare ett öknamn. Ni vet säkert lika bra som jag hur det namnet uttalas och stavas. Det börjar på B och slutar med ett s.



    B - - - - s. Mer än så tänker jag inte skriva.

    ***



    Hos B - - - - s var det som regel kö. Nästan alla var travfolk från Skaraborg på väg hem från Åby. Man kände inte många till namn, men väl till utseende och man morsade lite försiktigt på merparten av dem.



    Ibland kunde till och med en kusk stå i kön. Typ Roger Grundin eller Bosse Näslund. Det kändes stort.



    Det var sällan eller aldrig som en korv med mos eller en hamburgare med bröd smakade så gott som då.



    Antingen firade man ju. Eller också tröståt man. Det fanns alltid en anledning att stanna vid B - - - - s.

    ***



    Efter matuppehållet fortsatte eftersnacket. Varför körde den kusken si eller så? Vad hade hänt om inte den hästen hade felat i sista kurvan? Såg du att Kalle P. stod i 20 gånger?



    När vi närmare oss Vara var det som regel färdigsnackat. Det tystnade i bilen. Någon kanske till och med nickade till lite. Plastic Bertrand eller Paul Paljett sjöng alltjämt, men inte lika högt som på nerresan.



    Äntligen hemma. Klockan var oftast efter midnatt. Det var inte alls det uppspeedade tävlingstempot på våra banor på den tiden. Nej, då skulle folk ha tid att äta, fika och umgås mellan loppen.



    Göran skulle ha 20 spänn för resan. Hade det då gått dåligt på travet, så kändes det att hala fram två tior ur den tunna studerande-plånkan.



    Men det var snart glömt.



    På lördagen åkte man ner till sitt spelombud och köpte Åbyprogrammet inför kommande torsdag. Dags att börja hitta nya spelobjekt.



    Men det är klart, däremellan var det fredag. Och jag lovar er, man var aldrig så trött i skolan som just dessa dagar. Och man var heller aldrig så dåligt förberedd inför ett prov eller ett läxförhör.



    Men var var smällar man fick ta.



    Jag gick ur gymnasiet våren 1980 med 3,4 i betyg. Hade det inte varit för alla Åbyresor hade jag bergis haft 4,0. Minst.



    Men jag ångrar inget.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Lurigt kring ett vandringspris

    Vi fick lägga ner ett omfattande jobb, Linda och jag, för att få reda till vilket lopp på Axevalla som "Bo Ribbings vandringspris" hör...

    Ibland har man tur.

    Bara mellanlandade hemma i huset för att byta om till bowlingkläder efter torsdagens visit på Axevalla (tips inför onsdagens lunchtrav) och satte på ATG Live av gammal vana.

    Allt jag hann uppfatta var en mycket optimistisk Bo Falsig kring West Wing i V65-4.

    In med några kronor och så iväg till bowlingträningen.

    Sedan raka vägen hem till Vinnare i TV4 Sport klockan 21.30.

    Kvällsmat och lite påfyllning i plånboken via West Wing (5,35 i odds).

    Man tackar!

    ***

     

    Hörde att Hans G Lindskog sa i ovan nämnda tv-sändning att ”måldomarnämnden tog sig en rejäl titt på målfotot i V65-1” (Montgomery Hill/Bagley).

    I många år trodde jag också att det gick till så.

    Men vår före detta måldomare på Axevalla, numera nämndledamoten Lars Freiman, berättade en gång följande för mig.

    ”Du ska inte som speaker säga att måldomarnämnden studerar målfotot. Det är nämligen måldomarens egen uppgift att göra detta”.

    Förmodar att det alltjämt funkar på det sättet.

    Om inte, så lär väl det stå i ”Persson bloggar”

    ***

     

    Kan inte låta bli att glädjas åt att Rite On Volo blev tvåa i ett V65-lopp på Åby under torsdagskvällen och drog in 20 000 kronor till sin ägarinna Josefine Virdhage, tidigare lärling hos Åke Svanstedt.

    Det var ju Rite On Volo som för en tid sedan, här på Axevalla, blev påkörd av en konkurrent på väg upp till start, varvid kusken Frank Nilsson ramlade ur och hästen skenade runt varv efter varv (och på vägen mer eller mindre rammade grinden ner till stallbacken).

    Hennes framtid som tävlingshäst var ett tag osäker. Men allt ordnade upp sig till det bästa och nu gjorde Rite On Volo kanske sitt bästa lopp hittills.

    ***

     

    Barfota runt om på Jocke Åby den här torsdagskvällen.

    Oj, så han gick.

    ***

     

    Ulf Stenströmer låter meddela att ingen av hans hästar vid lunchtravet här hemma på onsdag kommer att tävla i den så kallade jänkarvagnen.

    ”Nej, jag har ju än så länge bara en sådan och den kommer att få gå med upp till Solvalla samma dag för att Photo Starlight skall få tävla i den”, säger Uffe.

     ***



    För några veckor sedan var det här med tränarintervjuer uppe på tapeten i media. Själv har jag ju nästan enbart goda exempel att berätta om när det gäller detta. Ett sådant riktigt gott exempel utspelade sig på söndagskvällen den 16 december, då jag och kollegan Thomas Gustavsson jobbade med tipset inför Axevallas V75-omgång den 22:e.

    Jag provade att ringa Jörgen Westholm, som hade två hästar till start.

    Inget svar.

    En stund senare ringde Westholm själv upp och började samtalet med att be om ursäkt för att han inte kunde svara när jag ringde. ”Jag höll på med lite annat”, förklarade han.

    Därefter gav han en kortfattad, men noga preciserad och informativ information om båda sina hästar, varefter han avslutade med att önska mig god jul.

    Samtalet tog max en och en halv minut och jag tror att både Jörgen och jag var nöjda.

    Snacka om att vara medietränad.

    ***

     

    Samtal på Axevallas sekretariat under torsdagen.

    Linda: ”Du, Olof, kör vi något lopp här på Axevalla som heter Bo Ribbings vandringspris eller liknande?”

    Jag: ”Det har jag aldrig hört talas om. Varför undrar du?”

    Linda: ”Jo, jag har ett vandringspris här på bordet som heter så och som jag har fått i uppdrag att låta gravera inför nästa år”.

    Jag: ”Vilka hästar har en inteckning i det då?”

    Linda: Det vet jag heller inte. Det står bara namnet på vinnande hästars ägare på pokalens gravyrplatta”.

    Gemensamt började vi att forska i det hela. 2011 hade Order By Stable AB tagit inteckningen, 2010 var det LGJ Invest AB & Åke Svanstedt AB och 2009 Stall Sjögerås Falköping. För att nu ta de senaste vinnarna.

    Vi  jobbade och slet med att försöka lösa problemet och till slut insåg vi att Bo Ribbings vandringspris delas ut till vinnaren av finalen i Höstens treåringsserie här på Axevalla.

    Det var nämligen som så att 2009 vann Shiraz Exclusive, 2010 Stigaxelsixten och 2011 Nordic Viking.

    Årets vinnare var Öjja Scoop, tränad av Maria Ottosson och körd av Calle Lindblom. Så därmed skall det graveras in Stall Only Girls på det ståtliga vandringspriset.

    ***

     

    En sak lyckades dock inte Linda och jag lösa.

    Vem är egentligen Bo Ribbing?

    Jag bollar över frågan till ”Persson bloggar”.

     ***



    På tal om ingenting. Vet du hur många av Axevallas proffstränare som vann lopp under 2012 – som kusk alltså?

    Svar: Tre stycken.

    (Om man nu räknar Håkan K Persson som Halmstadtränare alltså).

    Rätt svar är nämligen: Åke Svanstedt 310 segrar, Niclas Stenquist 10 segrar och Per Johansson 2 segrar.

    ***

     

    Å andra sidan, hur många är det egentligen som själva kör lopp nu för tiden?

    Jag vill egentligen inte alls vara någon bakåtsträvare, men var det i alla fall inte roligare förr – innan catchdriversystemet drog i gång – när alla körde sina egna hästar?

    Jag hävdar defintivt det.

    Sedan får ni döma mig om ni vill för att jag har denna åsikt.

    ***

     

    När Åke Svanstedt skar mållinjen som etta med Beckman i V75-6 på Solvalla i lördags drog han in ytterligare 300 000 kronor till stallet.



    Samtidigt passerade han 48 miljoner kronor i inkörda pengar (som tränare) under 2012.



    I fjol drog hans hästar in 45,4 miljoner kronor. Det ansågs av de flesta vara oslagbara siffror både i år och framöver.



    Men icke då. Åke Svanstedt med personal bara flyttade fram sina positioner ytterligare.



    Det är bara att "buga på hatten", som en jobbarkompis till mig sa i ett annat sammanhang under året.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Gömde en julklapp i ugnen!

    Axevallas travbanechef Benny Ternemar lärde sig en läxa under julafton. Nämligen att ugnen är till för matlagning, inte för julklappar...

    Det bästa med allt trav som har körts under julen:

    Det blev ingen utdelning på varken sex eller fem rätt i Extra V75 på Solvalla i dag, vilket gör att en ensam vinnare har chansen att ta hem cirka 44 miljoner på samma bana, i RIKTIGA V75, nu på lördag.

    Det borgar för en jätteomsättning och var det något som ATG-folket önskade sig i julklapp,så var det just detta.

    ***



    Julafton = travfri.

    Så skall det vara.

    Juldagen = inte travfri.

    Så skall det egentligen INTE vara, men nu är allt som det är och då får vi vackert acceptera detta.

    Men måste det köras på TRE svenska banor denna heliga dag.

    Räcker det inte med att en bana kör och då har V65 som huvudspel?

    Nädå. Denna juldag körde Östersund lunchtrav, Jägersro var sedan huvudbana med V65, varefter Eskilstuna tog vid som saxbana med V5.

    ***



    Östersund redovisade ingen publiksiffra.

    Till Jägersro kom det 768 tappra själar.

    Och till Eskilstuna (Sundbyholm) letade sig 397 entusiaster.

    Siffror som talar för sig själva.

    ***



    På ATG Live sändes också tävlingar från Vincennes i Paris.

    Det stärker väl ytterligare påståendet att det hade räckt med en tävlande bana här i Sverige.

    Jag tror säkert att spelarkåren hade hållit till godo med Jägersro och Vincennes.

    ***



    Jag vet inte riktigt hur julen firade hemma hos Axevallas travbanechef Benny Ternemar, men något lurt var det.

    Så här skrev nämligen Benny på Facebook på julafton:

    "Ett litet tips! Göm inga julklappar i ugnen utan att säga till frugan först...."

    En stund senare kom det en förklaring:

    "Nu vet jag i alla fall att en DVD tål inte 200 grader i 30 min. Då luktar det..."

    ***



    Jag trodde det var en DVD-spelare har hade klämt in i ugnen.

    Men efter att senare på julafton läst en kommentar från sonen i huset, Tomas, så fattade jag:

    "God Jul, mina vänner! Skattjakt inledde dagen, en dvd-skiva tål inte 200 grader!"

    ***



    Posten har skött sig bra denna jul.

    Riktigt bra.


    När jag under söndagen (den 23:e) satt skönt tillbakalutad och bläddrade i de travprogram som kommit i brevlådan fastnade jag för ett stycke i ledaren i Mantorps-programmet till den 31 december.

    Sportchefen Thomas Knutsson skrev så här:

    "Till er som läser pappersprogrammet ber jag att få önska ett gott nytt år! Till er som läser travprogrammet på webben kan jag också önska god jul! Programmet finns nämligen utlagt på vår hemsida redan på torsdagskvällen den 20 december, men i brevlådan först en vecka senare. Alla helgdagar däremellan får i år denna konsekvens".

    Med andra ord var det rena lyxen att kunna sitta och läsa pappersprogrammet dan före dan...

    ***



    Det råder sparbeting lite varstans i travsverige just nu.

    Ett exempel på detta fick jag av Åbys måldomare Björn Persson, som var riksfunktionär när Axevalla körde V75 i lördags.

    "Det kan bli så att vi funktionärer på Åby får våra smörgåsar indragna nästa år. Eller rättare sagt, istället för att få var sin färdiggjord smörgås, kan det bli så att vi får bröd, smör och pålägg med budskapet: Varsågod, fixa era egna mackor".

    ***



    På tal om Åby.

    I morgon kväll, den 27 december, körs årets lärlings-/ungdomsfinal på Mölndalsbanan.

    Yngst: Fem 19-åringar.

    Äldst: Ronny Wahlqvist, 60 (!) år.

    ***



    Att det som sägs i ATG Live - antingen av de aktiva eller spelexperterna/programledarna - har en enorm genomslagskraft, det har vi vetat sedan länge.



    I tisdags i förra veckan gick den färgstarke amatören Joakim Eriksson ut och sa något i stil med att hans Poseidon Ås med hundra procents säkerhet skulle vinna sitt lopp vid Åbys lunchtrav.



    I det skedet stod Posiedon Ås i 93 för 10 på vinnarspelet.



    När loppet gick var oddset 32 för 10 på nyss nämnde pålle.



    Hur det gick?



    Posiedon Ås blev trea från ledningen och de som hade spelat favoriten Rydens Indigoblue (Åke Svanstedt) gladdes åt "överoddset" 2,67.

    ***



    En annan grej efter sista loppet på Axevalla i lördags.



    Olof: "Vilket bra odds det var på Lucky Sec i amatörloppet. Jag hade ju spikat den på V3 i programmet och "Otto" gjorde samma sak i sitt tips här på banan. Hur kunde den ge 7,52?"



    Emil: "Den värmde ju dåligt och den uppgiften, som helt riktigt kablades ut på ATG Live, styrde spelet".

    ***



    Nu laddar vi för årets sista omgång här på Axevalla.

    Nyårsafton klockan 12.20.

    Fem lopp inom loppet av en dryg timma.

    I och för sig ett rätt schysst sätt att inleda nyårsfirandet.

    Fast jag förstår om de aktiva, inte minst hästskötarna, inte håller med mig.

    ***



    God fortsättning!


    Olof
  • Den regeln skulle nog vara tandlös...

    Det finns folk som förespråkar ett "tvång" för att tränare ska uttala sig om sina hästar, i alla fall vid V75. Men blir inte en sådan regel tandlös?

    Läser på perssonbloggar.se:



    "Förutom Guiden är det alltså Aftonbladet och spelsajten Spelarservice som har tillgång till informationen om Åke Svanstedts hästar. Dessutom går det att köpa information på Svanstedts egen tipslinje".



    Jaha. Räknas inte Axevallaprogrammet då?



    Och vad jag vet så betalar vi inte någonting för den information vi får.

    ***



    Strunt samma.



    Det var egentligen inte det jag ville surra om.



    Jag hade mest för avsikt att ta upp ämnet "tränarintervjuer i media" i största allmänhet.



    Som jag ser det, så fungerade det mesta bra så länge det enbart var facktidningar, kvälls- och morgontidningar, banprogram och våra banors intern-tv som var ute och "jagade" intervjuer bland våra tränare, kuskar och deras anställda.



    Men en dag förändrades detta. Det var när ett antal människor kom på - den i deras ögon briljanta idén - att starta så kallade betallinjer, där de valde att ta rejält med pröjs för bland annat den information de inhämtade från de ovan nämnda grupperna.



    Plötsligt började alltså enskilda människor att sko sig på våra travtränare.



    Och det känns som att detta har ökat mer och mer.

    ***



    Nu känns det dock som att tränarna - i alla fall många av dem - har fått nog. Hur skall man annars tolka det faktum att vissa aktörer i tipsbranschen har börjat betala för sitt så kallade samarbete med vissa tränare?



    Själv har jag för Axevallas räkning jobbat med tipset i banprogrammet sedan mitten av 1980-talet. Ett tips som för övrigt startades av bland annat nyss nämnde Lennart Persson och Guidens nuvarande boss, Hans Brolin, ett par år tidigare och som då var något av en föregångare i branschen.



    Jag har vecka ut och vecka in under 27 års tid ringt A-tränare, B-tränare, lärlingar, tränarfruar och presstalesmän till höger och vänster och egentligen aldrig mötts av någon motvilja eller annan irritation.



    Hur tolkar jag det? Nja, jag klappar mig definitivt inte för bröstet och inbillar mig att de ställer upp bara för att det är jag, Olof Darius, som ringer. Nej, sanningen är givetvis den att de vet att jag jobbar med tipset i ett banprogram och att jag ringer som representant för Axevallatravet.



    Dessutom är det ju som så att när man har häst till start så får man programmet i brevlådan. När då de som har uttalat sig öppnar sitt program känner de förmodligen att de får något tillbaka när programmet erbjuder ett antal intervjuer också med andra tränare. Det är ju i alla fall en skaplig möjlighet att skaffa sig en bild över ett antal konkurrenter.



    Det blir lite av en "ge och ta-situatiion", med andra ord.

    ***



    För den "lille" tränaren, oavsett bokstav på licensen, är det också ett sätt att synas och göra reklam för sin verksamhet när han/hon är med och uttalar sig om sin häst/sina hästar.



    Jag minns att Jan O Jacobsson, tränare här på Axevalla, sa till mig en gång: "Du har inte ringt på några gånger nu. Det tycker jag är tråkigt. Du vet, jag tycker det är jätteviktigt att få de här små raderna i programmet".



    Det är ett påpekande som jag har burit med mig sedan dess.

    ***



    En annan historia angående tränarintervjuer.



    För några år sedan, då jag snackade med en av landets mest kända tränarfruar, sa hon:



    "Du vet, min man har tröttnat på den nya tidens tipsjägare. De frågar ingenting om hästen som sådan, utan är bara intresserade av om den ska gå barfota eller om det är några ändringar med huvudlaget. Alla vill bara hitta något, som de kan dra nytta av för att locka spelare till sina tipstelefoner!"



    Snacka om att slå huvudet på spiken!

    ***



    Ledaren i Ronden denna fredag handlar helt om det som skribenten Ola Lernå väljer att kalla "Åke Svanstedt-karusellen".



    Lernå gör en jämförelse med när Man Uniteds karismatiske manager Alex Ferguson bojkottade BBC i sju år. Då klev Premier League in och hotade med böter på 1000 pund för varje match som "Sir Alex" nobbade intervju. Året efter var han med i BBC igen.



    Lernå skriver: "Självklart kan ST/ATG göra något liknande genom förändring i regelverket. För att få starta på V75 måste hästens ansvarige tränare ställa upp på intervjuer såväl inför som efter loppen".



    Är detta möjligt? Kan man tvinga travtränarna,som är fria och egna företagare, till detta? Det är ju trots allt skillnad på det jämfört med att vara anställd tränare i en idrottsförening (om man nu kan kalla Man United för idrottsförening). Ni förstås säkert hur jag tänker.



    Dessutom: Ett helt hypotetiskt resonemang. Lek med tanken att ST/ATG går ut med ett påbud på samma sätt som Lernå föreslår. Åke Svanstedt får ställa upp, men väljer att hålla en mycket låg profil och säger typ "Tränar bra, inga ändringar, platschans" om alla sina hästar.



    För att inga missförstånd nu ska uppstå, så vill jag påpeka att det ovan nämnda är PÅHITTAT av mig bara för att påvisa hur tandlös en sådan regel skulle kunna vara.

    ***



    Slut för idag!

    Olof
  • Dubbla titlar för Sebastian K.?

    Nu ligger noiineringarna till Hästgalan 2013 ute och det är dags att fundera på vilka man skall rösta på...

    Jag måste börja denna blogg med ett erkännande.



    När nomineringarna inför Hästgalan 2013 offentliggjordes härom dagen, så insåg jag att jag aldrig hade hört namnet Märta Alkerud tidigare.



    Men det har tydligen många andra gjort. Den här 36-åriga Hagmyrentjejen har utan tvekan gjort en succékarriär på kort tid och förtjänar att vara nominerad till Årets komet.



    Det är inte hon som ska skämmas - det är jag som inte kände till hennes namn som skall göra det.

    ***



    Årets treåring lär ju bli Chelsea Boko.

    ***



    Årets fyraåring då? Räcker derbysegern för att västgötauppfödde Pato skall ta hem titeln? Jag menar, Panne de Moteur har ju varit lite av den eviga tvåan i de klassiska loppen. Hmm... de båda stona Drillbit Ås (vinnare av StoChampionatet) och Vincennes (som dock inte vunnit något av de största loppen) vill säkert ha ett ord med i laget.



    Jag röstar ändå på Pato.

    ***



    Årets sto då?



    Tamla Celeber blir, efter segern borta i Kanada samt vinsten i European Championship för ston, stor favorit.



    Men det är lätt att gilla Fascination...

    ***



    I kategorin Årets äldre är två av fyra kandidater Axevallahästar och bara det är stort.



    Jag tror inte att segern i Milano räcker för att Noras Bean skall vinna. Quarcio du Chene är kanonbra, men saknar den där riktiga fullträffen.



    Det står alltså mellan Friction och Sebastian K.



    Eller ja, Sebastian K. skall givetvis ha priset. Bara hans uppvisning i Åby Stora Pris bör räcka.

    ***



    Årets kallblod och Årets galoppör hoppar jag över i denna snabbgenomgång.



    Jag är inte tillräckligt påläst.

    ***



    Årets tränare står givetvis mellan "Kung Åke" och "Tarzan".



    Många kommer säkert att lägga sin röst på "Tarzan" och jag ifrågasätter inte det, men sannolikt kommer Åke Svanstedt att passera den otroliga gränsen 50 000 000 kronor och då vore det ju rena rama stölden att låta någon annan - Melander inkluderad - få titeln.



    Är jag för mycket Axevallapatriot nu?

    ***



    Däremot tycker jag gott att Melander kan få titeln Årets kusk. Han har en något högre segerprocent än till och med "Kung Åke" och är dessutom den av de nominerade som har kört in mest pengar per start, 39 000 kronor.



    Visst är Stefan Melander värd en tung titel vid denna hästgala.



    Det lär vi alla vara överens om.

    ***



    Så är vi då framme vid titeln Årets komet.



    Jag tycker att det ser öppet ut på förhand och har svårt att se någon ur kvaretten Märta Alkerud, Kasper K Andersen, Oskar J Andersson och Marcus Savin som chanslös.



    Min röst kommer dock att läggas på Marcus Savin, som har imponerat ruggigt, inte minst som tränare.

    ***



    Årets jockey - där säger jag pass i nuläget.

    ***



    Så har vi då den tyngsta titeln av dem alla kvar till sist, Årets häst.



    Det måste väl ändå stå mellan Chelsea Boko och Sebastian K.



    Min röst hamnar utan tvekan på Sebastian K.

    ***



    Den 11 januari nästa år får vi svaren.

    ***



    Slut för idag!

    Olof