Definitionen av en travnörd!

Vad är egentligen en travnörd? Och är det positivt eller negativt att vara det? Vad är skillnaden på en trav-och en spelnörd? Och låt oss blicka framåt...

  • Jag heter Olof Darius och jag är travnörd.

    Smaka på det ordet, travnörd.

    Travnörd.

    Det kan tolkas på två helt skilda sätt, du som läser detta nu är troligen travnörd själv och därför tycker du att det är ett positivt ord.

    Vi som är riktigt inbitna och följer travsporten i vårrt och torrt, aktivt eller som åskådare, vi är närmast lite stolta över att bli kallade travnördar.

    Vi står för det.

    Vi älskar vår sport.

    ***



    Men så har vi då alla dessa människor som inte är intresserade av trav, för dem är det närmast obegripligt att vi kan engagera oss på det sätt som vi gör.

    Och säger man till dem att man är travnörd, ja då är det lätt att de rynkar på näsan, skakar på huvudet eller bara skrattar.

    I deras ögon och öron är ordet travnörd närmast negativt laddat.

    Så är det bara.

    Det får vi leva med.

    ***



    Så, då har ni fått en liten inledning på denna blogg, som ska handla lite om den där ständigt levande frågan om varför publiken sviker vår sport. Vi har ju så svårt att förstå detta, vi travnördar, då vi tycker att en tävlingkväll på en travbana, helst då vår hemmabana, är mycket mycket bättre än en allsvensk fotbollsmatch, en SHL-match i ishockey, en Champions League-match i fotboll i tv och så vidare.

    Eller hur?

    Vi har svårt att förstå och acceptera att travet upplever en publikkris när exemelvis fotbollsallsvenskan och SHL-ishockeyn inte gör det.

    Hur kan det komma sig?

    ***



    Det är här som det här med nördar och nörderi kommer in i bilden på allvar. Jag menar, det finns oändligt många mer fotbolls- och hockeynördar i Sverige än vad det finns travnördar.

    Jo, säger du, det är nog så, men förr i tiden då, då hade vi ju lika mycket folk (nästan i alla fall) på en bra travkväll som på en SHL-match i hockey eller en allsvensk fotbollsmatch (de stora derbyna undantagna).

    Så var det, om vi pratar 80- och 90-tal.

    Men sedan hände något!

    Och vi tror oss alla ha svaret, som då är att i samband med ATG Live-sändningarnas intåg i våra stugor i början av 2000-talet, så började publiktappet - helt naturligt - då folk upptäckte hur bekvämt det är att sitta hemma, framför datorm, och kolla tävlingarna.

    ***



    Klart att detta är en helt riktig analys, det tror jag alla skrver under på.

    Men då kan man i nästa andetag fråga sig: Även fotbollen och ishockeyn har ju, via C More och Viasat (och deras playtjänster) gjort sitt stora intåg i de svenska hemmen.

    Vill man så kan man, till en inte alltför orimlig kostnad, se VARENDA hockeymatch i SHL och Hockeyallsvenskan samt VARENDA match i fotbollsallsvenskan i tv:n eller på datorn/plattan/telefonen.

    Så därmed: Varför stannar då inte folk hemma och gör detta? Varför fortsätter man att gå på matcherna på de olika arenorna i samma utsträckning som förr?

    ***



    Det stavas supporterkultur.

    Det är faktiskt inget som travet, trots de höga publiksiffrorna under de gyllene årtiondena 80- och 90-talet, har haft.

    Jag vet, det är lite smärtsamt att konstatera detta, men så är det.

    Alltså inom fotboll och hockey, där går man på matcher (i alla fall hemmamatcher)  i alla väder - om så endast rent solidariskt - för att stötta sitt lag, som man - om man är nörd - älskar in i själen. Man har också sina idoler och favoriter bland de enskilda spelarna.

    ***



    Så om vi då backar bandet till 80- och 90-talet, hur många tror ni gick på trav bara för att heja fram vissa kuskar och hästar?

    Jo, det är klart att det hände, vid Elitloppet och andra storlopp, men vid vardagstravet då?

    Även om folk sa "jag är travintresserad och älskar att åka till Axevalla på tisdagar och Åby på torsdagar", så var innebörden i de flesta fall "jag är spelintresserad".

    Sedan var det säkert så att väldigt många hade skitbra koll på både hästar, tränare och kuskar, men det var ändå inte det som gjorde att folk åkte på trav.

    Jag menar, utan spel, hur många hade då gått på trav?

    ***



    Nu finns det som alla vet spel också på fotbolls- och hockeymatcher. Du kan spela på massor med olika saker, inte bara 1 x 2 eller slutresultatet, utan även hur många hörnor det blir, hur många varningar det blir, vem som gör första målet, vem som gör sista målet och så vidare.

    Men det är ändå av underordnad betydelse.

    Även om såväl Svenska Spel som de utländska spelbolagen stängde allt spel på SHL, Hockeyallsvenskan och fotbollsallsvenskan, så skulle det inte påverka publiksiffrorna nämnvärt.

    Inom dessa sporter handlar det om något helt annat.

    ***



    Med utgång från detta så tror jag att vi inom travet kan sluta att snegla på vad hockey- och fotbollsarrangörer gör och sedan göra jämförelser.

    Vi ska överhuvudtaget inte jämföra oss med någon, jag tror att det är väldigt viktigt att vi helt håller oss till vår sport och framförallt vad folket som gästar oss - idag och inte minst i morgon - förväntar sig av sitt besök.

    Jag tror - tyvärr - att vi aldrig kan få tillbaka den där andan inom travet då det var stammisar som i första hand befolkade tävlingsdagarna. Ni vet, de där som ofta vistades utomhus samt inne i stora totohallen (kanske också glasläktaren), käkade en korv, drack en eller två koppar kaffe, kanske en öl eller två, spelade V5 för 32 spänn (kanske för en hundring ihop med kompisarna), gick fram till luckan och sa "häst nr 4 10 kr vinnare och plats" och var nöjda med det.

    Det kändes som urtypen av travbesökare när jag började gå på Axevalla, året var 1976.

    ***



    På den tiden var även en travbanas huvudrestaurang välfylld, såväl vardag som helg. Alla vet att det inte längre är så, det är endast vid de riktigt stora arrangemangen som det går att fylla en sådan lokal, som ju som regel är väldigt stor och sväljer väldigt många människor, då de byggdes inför eller under de nyss nämnda gyllene dagarna inom travet.

    Nu måste vi tänka nytt. Vi får acceptera de publiksiffror som är, vi får sluta att vara besvikna och vi får sluta att hacka på de centrala organisationerna, ATG och ST, för att exempelvis tävlingsprogrammet är det som bereder oss problem.

    Så är det inte. Jag tror i alla fall inte det. Det är istället så att i besvikelsens och frustrationens stund över att publiken uteblir, så försöker vi finna syndabockar.

    Men det finns inga syndabockar, varken hos oss själva eller centralt. Det är 2018. Punkt slut.

    ***



    Och, det viktigaste, spelet går fortsatt fint runt om i landet och pengarna kommer in. Nu är det förvisso det omtalade pokalåret i år, så vi kanske inte ska jubla för högt, men bara ökningen av prispengar här hos oss på Axevalla nu under 2018 är riktigt positivt.

    Vi fortsätter dessutom att leverera en underbart fin och högklassig travsport, både till vardags och vid de stora tillfällena. Ta bara vinterns tävlingar här på Axevalla, jag tycker att vi ska vara stolta över de startfält och de tävlingar vi har kunnat bjuda vår publik på. Så har det inte alltid sett ut i månader som december, januari och februari.

    ***



    Här på Axevalla har vi sedan ett bra tag tillbaka en eventgrupp, bestående av personal och styrelseledamöter i en härlig mix. Gruppen har nu på allvar blivit varm i kläderna och har massor med spännande idéer för framtiden.

    Gruppen tänker nytt, gruppen vänder på alla tänkbara stenar och gruppen har verkligen snappat hur landet ligger, som det brukar heta.

    Jag följer med spänning vad som kommer att ske, många fina idéer kommer säkert att bli verklighet inom snar framtid, men vi får ända vara realistiska, det kommer aldrig mer att vara 2 500 åskådare som käkar korv och står nere vid staketet en helt vanlig V5-tisdag här på banan.

    Nej, men vi ska skapa event som lockar både gamla och nya målgrupper till Axevalla. Vi ska paketera upplevelsen annorlunda och vi ska vara glada om varje specifik besökare kommer till oss, ja just det, en (!) gång om året, även om målet såklart är att förstagångsbesöket ska vara så positivt att det blir mer än så.

    ***



    Jag tror att vi måste tänka så, bättre att få hit ett sällskap på 50 personer en gång om året och ge dem en sjujäkla bra upplevelse och sedan göra det till tradition att just detta gäng återkommer vid samma tidpunkt året efter, än att försöka bearbeta de 50 personerna var för sig och tro att de ska vara nöjda med att vara "totohallsbesökare" då och då.

    Efter två år kanske gänget på 50 personer kommer två gånger per år. Dessutom kanske de tipsar sina vänner om hur kul det är med en helkväll på Axevalla och så kommer ytterligare ett gäng (arbetsplats?) på 50 personer en gång om året.

    Vi får försöka bygga underifrån, en sten i taget.

    ***



    Så det där med nördar då.

    Vi som är riktiga travnördar vi kommer i alla väder.

    De som är spelnördar, de kommer ibland, men vi har dem framför datorn och tv:n och de bidrar med sina insatser.

    De som varken är trav- eller spelnördar, det är dem vi ska inrikta oss på att försöka få till oss, om så bara en eller två gånger om året.

    Det är nämligen de som kan vara vår framtid publikt sett.

    Ett travbesök kan och bör i framtiden vara en happening i stil med en krogshow (fast med travlopp istället för artister) istället för en klassisk sportupplevelse a la fotboll och hockey.

    ***



    Slut för idag!

    Olof